10

9

8

Enligt mina beräkningar,

så

borde det ta

ungefär ett helt liv

att komma in i livet

men inte ens då

får man komma

backstage. 

7

6

rastlöst hjärta
är ett hjärta
utan förhårdnader
för jag är alltid påväg
bort
från det som skaver,
och därför 
har jag inget ärr 
men taktkänsla

5

Den mänskliga leken

Ett, två, tre. Spring. Visst känns det som att vi bara leker? Det är bara på låtsas. Vi leker att den här världen inte är förorenad. Vi leker att den inte går ut på att gömma sig från eländet. Att luften inte består utav grumlig propaganda och att vi utan problem kan inhalera allas offentliga åsikter som om det vore syre. Men den mörka dimma som lagt ett lock över logiken gör att det enda vi människor egentligen har gemensamt är att alla är lika sjuka i huvudet. Och vi vadar fram i samma jäkla gyttja med ångesten, patriarkatet, ätstörningarna och rasismen upp över öronen, men ändå så slår vi varandra sönder och samman för att kippa efter de sista syremolekylerna? Fattar inte.

Vi smutsar ner varandras åsikter och river upp de sår som redan läkt. Och omedvetet blir vi mer och mer immuna mot det hudlösa mörket, vi ser det som normalt att veja för den inkonsekventa smygdiskrimeringen och glömmer bort att vi en gång sett horisonten i gryningen eller fågelsamlingen när dom i trupp flyger söderut. Gemensamt spikar vi på ytterligare en planka på känslotröskeln bara för att vi inte blir förvånade längre, ungefär som i ett destruktivt förhållande. Vi glömmer bort, vi förlåter allt det som skapar sorg. Tillsammans står vi i en ring och pekar finger på personen till höger om oss.

Det är en skör värld vi lever i, och jag undrar bara

om vi kan bli fria någon gång.

4

nu sviker jag känslorna
genom att säga 
att de livnär sig på tillfällighet och bekvämlighet
och bara för att det passar
så kallar man dem
för kärlek. 
vi borde skapa
ett mindre ord för det
nåt vi kan slänga runt oss
precis som vi gör med våra hjärtan