Den mänskliga leken
Ett, två, tre. Spring. Visst känns det som att vi bara leker? Det är bara på låtsas. Vi leker att den här världen inte är förorenad. Vi leker att den inte går ut på att gömma sig från eländet. Att luften inte består utav grumlig propaganda och att vi utan problem kan inhalera allas offentliga åsikter som om det vore syre. Men den mörka dimma som lagt ett lock över logiken gör att det enda vi människor egentligen har gemensamt är att alla är lika sjuka i huvudet. Och vi vadar fram i samma jäkla gyttja med ångesten, patriarkatet, ätstörningarna och rasismen upp över öronen, men ändå så slår vi varandra sönder och samman för att kippa efter de sista syremolekylerna? Fattar inte.
Vi smutsar ner varandras åsikter och river upp de sår som redan läkt. Och omedvetet blir vi mer och mer immuna mot det hudlösa mörket, vi ser det som normalt att veja för den inkonsekventa smygdiskrimeringen och glömmer bort att vi en gång sett horisonten i gryningen eller fågelsamlingen när dom i trupp flyger söderut. Gemensamt spikar vi på ytterligare en planka på känslotröskeln bara för att vi inte blir förvånade längre, ungefär som i ett destruktivt förhållande. Vi glömmer bort, vi förlåter allt det som skapar sorg. Tillsammans står vi i en ring och pekar finger på personen till höger om oss.
Det är en skör värld vi lever i, och jag undrar bara
om vi kan bli fria någon gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar